... Som ni säkert trodde så tog jag tillbaka Idde den gången. Jag hoppade alltså av gymnasiet för andra gången för hans skull. Jag ångrar det inte en enda sekund, han är värd allt!

Men när jag fick tillbaks honom den dagen, var han inte samma häst. Han försökte få av varje ryttare som satt upp på honom, han var grinig och det såg ut som att det inte fanns någon livsglädje i hans ögon, han såg ut som första gången jag såg honom ungefär, dock mycket grinigare och jobbigare i ridningen.

Det tog många månader innan Idde slutade försöka kasta av folk, det var varje ridtur som han dampade loss, det var några gånger som han bara ställde sig och sparka mot staketet i paddocken när man satt på. Men som sagt så gick det ur efter några månader, kruxet då var att jag var nästan den enda som fick rida honom, och så vill jag inte ha det. Jag vill att andra också ska kunna rida min häst.

Med mycket träning och kärlek så gick även det ur honom, han började älska livet igen. Vi bytte stall, jag och pappa flyttade nämligen till Alingsås så vi flyttade till ett jättefint stall som låg bara nån kilometer ifrån där vi bodde. Där trivdes Idde jättebra, han blev bästis med en unghingst där och dem busade med varandra hela tiden.
Efter ett tag i det stallet så skulle jag flytta tillbaks upp till Stockholm av vissa personliga skäl. Då var jag arton så då fick jag ta med honom upp. Jag hittade ett gulligt litet stall bara tio minuters bilresa hemifrån, det är där vi står idag. Men även härifrån följer en fortsättning...


Idde och jag, stallet i Gråbo när han precis började gå att rida igen.

Piddis och jag utanför stallet i Alingsås.

Idde och Lisa, sommaren -10 i det "nya" stallet.