Det är ingen bra dag idag, inte i huvudet, inte i magen och inte i foten. Men ändå så är jag så oerhört tacksam för att jag har mina underbara djur. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem, jag lever för dem!

Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av detta inlägg egentligen, det känns bara som att man inte visar sin tacksamhet för det man har. Men varje dag vaknar jag med två underbara hundar i sängen, jag får varje dag pussa på min häst och sitta på hans rygg. Jag får varje dag höra mina katter prata och klappa på deras mjuka pälsar.

Ändå så känns det aldrig riktigt bra, vad beror det på?
Någon som kan svara på detta. Varje dag går mina tankar upp mot himlen, till farfar, till Dennis, till Denne och till Jazmina. Det finns alltid en saknad någonstans inom mig.

Jag fixar bilderna från idag på hundarna imorgon.